Huvudet av Baphomet

David vågade inte röra sig. Han stod blickstilla på betonggolvet och hörde sina egna hjärtslag, alldeles för höga, medan lysrören surrade ovanför honom. I andra änden av rummet stod Oscar och flämtade.

Mellan dem, på golvet, låg en pojke som inte rörde sig.

Det hela hade börjat som en lek. Något man hittar på en kväll när man är för ung och uttråkad. Han var död, och David visste att det var deras fel, och att ingenting skulle bli som förut igen.

Tänk nu, sa han till sig själv. Tänk. Men ingen tanke ledde någonvart.

En ryckning.

Det var knappt något, så litet att han ville tro att han inbillat sig det. Han lutade sig fram i det dunkla rummet. Oscar backade mot dörren.

Pojken på golvet öppnade ögonen, vred på huvudet och mötte Davids blick.

En svart, anklagande blick.

Fortsättningen kommer 2026.

Få besked

David didn’t dare to move. He stood stock-still on the concrete floor, listening to his own heartbeat, far too loud, while the fluorescent tubes buzzed overhead. At the other end of the room stood Oscar, panting. Between them, on the floor, lay a boy who did not move.

It had all begun as a game. The kind of thing you come up with one night when you are too young and too bored. He was dead, and David knew that it was their fault, and that nothing would ever be as it was again.

Think, he told himself. Think. But no thought led anywhere.

A twitch.

It was barely anything, so small that he wanted to believe he had imagined it. He leaned closer in the dim room. Oscar backed toward the door.

The boy on the floor opened his eyes, turned his head, and met David’s gaze.

A black, accusing gaze.

The rest arrives in 2026.

Tell me when